Det finns något högtidligt och spännande med spiselhällar. Dels tronar den på någon form av eldstad som förhoppningsvis går att använda och som när den är tänd fyller rummet med sprakandet av vedträn och en värme som är svår att efterlikna på annat sätt än just genom att elda i en spis. Som inredningsdetalj kan dessutom spiselhällen fungera som stöd åt familjefoton och prydnadssaker och i juletid som fundament för julporslin och julstrumpor, det senare inte så vanligt i Sverige men väl i andra länder. En spiselhäll är en perfekt scen för de olika årstiderna, den går att dekorera med blommor, kvistar, grenar och stearinljus. Det kan aldrig bli för mycket. Mitt favoritögonblick i julaftonstevens ”Kalle Anka och hans vänner” är precis i slutet när vi tittare får se en fantastiskt vackert smyckad julscen med brinnande brasa, kransar, röda rosetter och julgran och som genom ett poff fylls av glitter och stjärneljus.
Min svärfar var sotare. Det han inte visste om skorstenar, eldstäder och spisar var inte värt att veta. När jag och min man flyttade till ett hus med en öppen spis så brukade svärfar prata om allt ifrån bästa veden att elda med till att man måste ta hänsyn till sitt ventilationssystem när man eldar. Man måste behandla sin spis med respekt. Vår spis hade inte använts på många år så vi tog in en skorstensmakare för att renovera den enligt konstens alla regler med en insats, nytt rostfritt skorstensrör, aspirotor och hela baletten.
Jag älskar vår spis och stämningen den sprider när den är tänd och lyckan i att få till den perfekta dekorationen på spiselhällen är mycket tillfredsställande. Det blir lyxigt, elegant och det kan aldrig bli för mycket.