Är du en samlare? Jag är samlare i perioder. Med det menar jag att jag intresserar mig för en sak i taget och då kan jag dammsuga marknaden efter fynd men när jag hittat ett speciellt föremål som jag gärna vill ha, blir jag nöjd och överger samlandet. Jag har egentligen ingenting, ingen sak eller kollektion av något slag som jag samlat på under hela livet eller under i alla fall en längre tidsperiod. Men det hade min mormor och morfar. Tallriken på bilden var deras. De tyckte mycket om vackert porslin att äta på och samlartallrikar att hänga på väggen. Egentligen är en tallrik perfekt att hänga på väggen: den är lyxigt blank, lagom stor så den ryms i minsta vrå som behöver piffas upp och så är den skör och ömtålig vilket adderar ytterligare en dimension som en tavla eller ett inramat foto saknar.
Porslinstallrikar att hänga på väggen var jag aldrig så förtjust i när jag var yngre men jag har märkt hur djupt avtryck mormor och morfars rad med jultallrikar från ”Fyrklövern” ovanför dörrvalvet i vardagsrummet har gjort på mig. När jag ser dessa tallrikar i vuxen ålder (vars mönster har etsat sig fast i mitt minne) är det som att glänta på dörren till barndomen och en glimrande känsla av trygghet går som en stöt genom magen.
Jag sparade inte alla mormor och morfars väggtallrikar efter att de båda gått ur tiden. Utom en, den på bilden. Jag älskar allt med den. När jag nu hittade den efter många år liggandes i ett skåp, så vände jag på den och fick där se en lapp som min morfar klistrat dit. På den stod det: ”18/8 -83 hängdes denna tallrik. Samma dag börjar Lina sin första skoldag.” Lina, det är hans smeknamn på mig. Tänk vad den lappen gjorde mig glad och ledsen, rörd och tacksam på samma gång. Tänk vad en jultallrik kan ta oss med på för resor genom tid och rum.
